det här med göteborg...
hej igen, petra här! jag är trögare än trögast, men här kommer ett nytt inlägg i min och åsas pingpongblogg.
åsa öppnade lite för dagens ämne i föregående inlägg. där står: "oj det blev nästan lite djupt nu, hoppas ni bottnar!"
och det var kanske där det började, åsas och min nytända faibless för att leka med ord och uttryck på ett mycket göteborgskt vis. i tider som dessa (det vill säga internet-åldern), kommunicerar vi ofta på facebook med varandra.
det har visat sig vara ett ypperligt ställe att märka ord på och vara lite kålle och ada istället för frank och bianca.
exempel:
åsa: har en hantverkare i kylskåpet.
petra: ojdå, stackarn! ska du inte släppa ut honom?
åsa: ja, jag gjorde det sedan. han frös.
och så där håller det på. vi märker varandras ord och småretas med varandra.
det handlar ofta om skägg och hår. om män i största allmänhet. och de ser ofta ut som skogshuggare, intellektuella skogshuggare.
varifrån kommer då denna olat? eller är det kanske ett positivt särdrag hos oss icke-göteborgare?
möjligen kan förklaringen ligga i vår stora förälskelse i den vackra staden i väst. vi kan inte vara där för ofta, verkar det som. vi tröttnar aldrig på den. vi längtar efter den när vi inte är där. det är som en gigantisk olycklig förälskelse. ingen av oss har möjlighet att flytta dit - än. vi har båda boenden långt därifrån (särskilt jag!!) och fasta jobb på varsitt håll.
men en dag, en vacker dag, kanske flyttlasset går från skåne och dalarna. och då kommer vi att bli olidliga skämtare. vi är ju uppenbarligen på god väg.
Att drunkna eller inte drunkna
Nu tänker jag istället fortsätta ett tag med det där att våga misslyckas, och kanske även att våga lyckas. Jag var precis likadan som Petra, det tog tid för mig att lära mig gå. Eller, egentligen inte, jag brukade resa mig upp försiktigt, hålla ut mitt ena pekfinger i luften och gnälla lite tills någon tog tag i det, och så gick vi runt så med en liten onödig säkerhetslina i mitt pekfinger (där säkerhetslinan var en vuxens finger, alltså). Jag lärde mig cykla ganska sent också. Pappa monterade en pinne bak på cykeln och någon fick ständigt springa med och hålla, för jag vägrade tro att jag kunde. Men till sist gick det, och när jag skulle visa min syster och mina vänner hur otroligt duktig jag var så cyklade jag förbi full av glädje och vinkade, och cyklade rakt in i grannens staket och häck och var nog inte helt utan blåmärken. Men jag minns mer den där glädjen än smällen.
För ofta är det väl så, när man väl vågat släppa taget så går allt bra, eller så kommer den stora smällen, men i efterhand spelar smällen sällan någon roll. Att simma har jag i stort sett inte lärt mig, jag har (felaktigt) räknat ut risken med misslyckadet som för hög. För när jag släpper taget och tror att jag kan, så kanske jag skjunker. Och jag har alltid förstått att jag inte är en fisk.
Körkortet tog också tid, jag har bara haft det i någon månad nu. Men nu när jag äntligen släppt taget, så håller jag nog ändå fortfarande fast, rädd för att misslyckas, för jag har i stort sett inte kört bil sen jag fick mitt kort. Världens dyraste leg.
Jag tror att det alltid är nyttigt att släppa taget. Det som händer är ju bara att vi drunknar, eller kommer otroligt mycket längre än vi annars gjort. Och kanske är det det jag är rädd för, att komma väldigt långt och må väldigt bra av det? Det är värt ett försök. Någon som har lust att hjälpa mig med att lära mig simma i år?
Nu blev det nästan lite djupt här, hoppas ni bottnar! (Okej, vem släppte in Gbg i den här bloggen..?)
//Åsa
att våga misslyckas
eller hur låter rubriken superseriös? jag har inte riktigt bestämt mig än - kanske kommer detta blogginlägg att bli ett seriöst sådant. kanske inte.
jag antar att åsas föregående inlägg i ebbot-debatten tömde det sista vi har angående honom. ebbot är snygg, skäggig, gammal och har en stor (ohälsosam) mage. och vi kan ju hoppas att han sade ja till de föräldrar som bett honom om att få döpa deras barn till ebbot. punkt slut. men i slutet av inlägget nuddar åsa vid dagens ämne - att våga misslyckas lite halvt.
jag har alltid varit jätterädd för att misslyckas. jag var till exempel väldigt sen att lära mig gå, eller rättare sagt att våga släppa taget om väggarna. för jag kunde gå innan jag släppte, jag vågade bara inte. det skulle dröja ända till åttaårsåldern innan jag lärde mig cykla. samma sak där, jag kunde innan, men jag vågade inte. och som ni kanske vet, var jag hela TJUGOSEX år innan jag vågade ta körkort, trots att jag bor på ett ställe som kräver bil och körkort. allt för att jag är livrädd för att misslyckas.
men efter körkortstagandet har någonting hänt. det är inte lika läskigt med saker och ting längre. jag vågar åka på fest utan att veta om jag har skjuts hem på natten till exempel. det hade jag aldrig vågat för några år sedan.
jag vågar påpeka saker och ta mer plats. och om mina argument inte håller hela vägen, så säger jag bara "nej, jag hade nog inte riktigt tänkt färdigt den tanken."
dessutom leder ju de gånger jag faktiskt misslyckas till någonting bra. jag lär mig av det!
det får bli sensmoralen av detta ovanligt korta petra-inlägg: misslyckanden leder ofta till utveckling. och att utvecklas är det som gör oss till människor.
även om vi människor uppenbarligen inte är den mest fullkomliga djurrasen. såg ET idag och grinade järnet när han ska åka hem, och pekar på elliots huvud och säger "i'll be right here" med sin alien-röst.
men så länge vi är människor, utvecklas vi. och det gör vi delvis genom våra misslyckanden.
gott nytt 2009 förresten! // petra
