att våga misslyckas
eller hur låter rubriken superseriös? jag har inte riktigt bestämt mig än - kanske kommer detta blogginlägg att bli ett seriöst sådant. kanske inte.
jag antar att åsas föregående inlägg i ebbot-debatten tömde det sista vi har angående honom. ebbot är snygg, skäggig, gammal och har en stor (ohälsosam) mage. och vi kan ju hoppas att han sade ja till de föräldrar som bett honom om att få döpa deras barn till ebbot. punkt slut. men i slutet av inlägget nuddar åsa vid dagens ämne - att våga misslyckas lite halvt.
jag har alltid varit jätterädd för att misslyckas. jag var till exempel väldigt sen att lära mig gå, eller rättare sagt att våga släppa taget om väggarna. för jag kunde gå innan jag släppte, jag vågade bara inte. det skulle dröja ända till åttaårsåldern innan jag lärde mig cykla. samma sak där, jag kunde innan, men jag vågade inte. och som ni kanske vet, var jag hela TJUGOSEX år innan jag vågade ta körkort, trots att jag bor på ett ställe som kräver bil och körkort. allt för att jag är livrädd för att misslyckas.
men efter körkortstagandet har någonting hänt. det är inte lika läskigt med saker och ting längre. jag vågar åka på fest utan att veta om jag har skjuts hem på natten till exempel. det hade jag aldrig vågat för några år sedan.
jag vågar påpeka saker och ta mer plats. och om mina argument inte håller hela vägen, så säger jag bara "nej, jag hade nog inte riktigt tänkt färdigt den tanken."
dessutom leder ju de gånger jag faktiskt misslyckas till någonting bra. jag lär mig av det!
det får bli sensmoralen av detta ovanligt korta petra-inlägg: misslyckanden leder ofta till utveckling. och att utvecklas är det som gör oss till människor.
även om vi människor uppenbarligen inte är den mest fullkomliga djurrasen. såg ET idag och grinade järnet när han ska åka hem, och pekar på elliots huvud och säger "i'll be right here" med sin alien-röst.
men så länge vi är människor, utvecklas vi. och det gör vi delvis genom våra misslyckanden.
gott nytt 2009 förresten! // petra
