Att drunkna eller inte drunkna
Petra har fel, vi är inte riktigt klara med Ebbot, inte riktigt än. Jag tycker inte att Ebbot är snygg, men rar och stor. Nu är vi nog klara med Ebbot!
Nu tänker jag istället fortsätta ett tag med det där att våga misslyckas, och kanske även att våga lyckas. Jag var precis likadan som Petra, det tog tid för mig att lära mig gå. Eller, egentligen inte, jag brukade resa mig upp försiktigt, hålla ut mitt ena pekfinger i luften och gnälla lite tills någon tog tag i det, och så gick vi runt så med en liten onödig säkerhetslina i mitt pekfinger (där säkerhetslinan var en vuxens finger, alltså). Jag lärde mig cykla ganska sent också. Pappa monterade en pinne bak på cykeln och någon fick ständigt springa med och hålla, för jag vägrade tro att jag kunde. Men till sist gick det, och när jag skulle visa min syster och mina vänner hur otroligt duktig jag var så cyklade jag förbi full av glädje och vinkade, och cyklade rakt in i grannens staket och häck och var nog inte helt utan blåmärken. Men jag minns mer den där glädjen än smällen.
För ofta är det väl så, när man väl vågat släppa taget så går allt bra, eller så kommer den stora smällen, men i efterhand spelar smällen sällan någon roll. Att simma har jag i stort sett inte lärt mig, jag har (felaktigt) räknat ut risken med misslyckadet som för hög. För när jag släpper taget och tror att jag kan, så kanske jag skjunker. Och jag har alltid förstått att jag inte är en fisk.
Körkortet tog också tid, jag har bara haft det i någon månad nu. Men nu när jag äntligen släppt taget, så håller jag nog ändå fortfarande fast, rädd för att misslyckas, för jag har i stort sett inte kört bil sen jag fick mitt kort. Världens dyraste leg.
Jag tror att det alltid är nyttigt att släppa taget. Det som händer är ju bara att vi drunknar, eller kommer otroligt mycket längre än vi annars gjort. Och kanske är det det jag är rädd för, att komma väldigt långt och må väldigt bra av det? Det är värt ett försök. Någon som har lust att hjälpa mig med att lära mig simma i år?
Nu blev det nästan lite djupt här, hoppas ni bottnar! (Okej, vem släppte in Gbg i den här bloggen..?)
//Åsa
Nu tänker jag istället fortsätta ett tag med det där att våga misslyckas, och kanske även att våga lyckas. Jag var precis likadan som Petra, det tog tid för mig att lära mig gå. Eller, egentligen inte, jag brukade resa mig upp försiktigt, hålla ut mitt ena pekfinger i luften och gnälla lite tills någon tog tag i det, och så gick vi runt så med en liten onödig säkerhetslina i mitt pekfinger (där säkerhetslinan var en vuxens finger, alltså). Jag lärde mig cykla ganska sent också. Pappa monterade en pinne bak på cykeln och någon fick ständigt springa med och hålla, för jag vägrade tro att jag kunde. Men till sist gick det, och när jag skulle visa min syster och mina vänner hur otroligt duktig jag var så cyklade jag förbi full av glädje och vinkade, och cyklade rakt in i grannens staket och häck och var nog inte helt utan blåmärken. Men jag minns mer den där glädjen än smällen.
För ofta är det väl så, när man väl vågat släppa taget så går allt bra, eller så kommer den stora smällen, men i efterhand spelar smällen sällan någon roll. Att simma har jag i stort sett inte lärt mig, jag har (felaktigt) räknat ut risken med misslyckadet som för hög. För när jag släpper taget och tror att jag kan, så kanske jag skjunker. Och jag har alltid förstått att jag inte är en fisk.
Körkortet tog också tid, jag har bara haft det i någon månad nu. Men nu när jag äntligen släppt taget, så håller jag nog ändå fortfarande fast, rädd för att misslyckas, för jag har i stort sett inte kört bil sen jag fick mitt kort. Världens dyraste leg.
Jag tror att det alltid är nyttigt att släppa taget. Det som händer är ju bara att vi drunknar, eller kommer otroligt mycket längre än vi annars gjort. Och kanske är det det jag är rädd för, att komma väldigt långt och må väldigt bra av det? Det är värt ett försök. Någon som har lust att hjälpa mig med att lära mig simma i år?
Nu blev det nästan lite djupt här, hoppas ni bottnar! (Okej, vem släppte in Gbg i den här bloggen..?)
//Åsa
Kommentarer
Trackback
