Med en fågel på huvudet
Jag tycker så synd om frankobianca. Frankobianca gråter!
Att skriva var tredje dag är egentligen ganska lagom kan jag tycka. Vi skriver istället sådär en gång i halvåret, det funkar väl också..? Vår presentationsbild består av en massa snö, ingen idé att byta nu va Petra? För snart står vi där igen, med snö upp till knäna. Fast det händer ju sällan här i Skåne, som tur är.
Petra skriver att hon bor i skogen, men jag kan avslöja att detta skogsliv snart kommer förändras för henne. Från hus till en tvåa i stan för Petra! Men det är ju så att skogen ändå är nära alltid, den är iaf sällan långt borta. Själv är jag uppvuxen några hundra meter från skogen, om ens det. I skogen kan det vara helt tyst, ibland hör man något, och då är det liksom bara livet som hörs (för att låta lite pretto). Ni vet de vanliga grundläggande ljuden, en gren som knäcks eller en fågel som kvittrar lite försiktigt. Annars är det tyst. För att fortsätta på den filosofiska linjen, i skogen känner jag mig som mest nära mig själv. Tårna vill nästan rota ner sig i jorden och just slå rot. Stå där och vaja och prassla lite, och kanske en fågel landar i min krona. Det hade varit fint det.
Jag läser vidare i Petras inlägg som hon skrev i juli. Hon skriver om sommaren. Jag längtar till sommaren, inte sommaren som just var, utan sommaren 2008, eller kanske sommaren 2010. Nyss var det varmt. Jag var ute på promenad, inte i skogen, men över backarna. Jag hade linne på mig och det var varmt och svettigt. Nu en månad senare är det bara några fjuttiga plusgrader ute och jag vill gå i ide. Jag vet inte riktigt hur man gör för att leva på vintern, ibland handlar det mest om att överleva. Jag menar, det är så mörkt! Och den där jobbiga vinden... brrr...
Jag vet inte om det här blev så ping-pongigt. Hoppas ändå att du Petra hittar ut från det här snåret. Antingen om tre dagar eller om ett halvår, du väljer.
Att skriva var tredje dag är egentligen ganska lagom kan jag tycka. Vi skriver istället sådär en gång i halvåret, det funkar väl också..? Vår presentationsbild består av en massa snö, ingen idé att byta nu va Petra? För snart står vi där igen, med snö upp till knäna. Fast det händer ju sällan här i Skåne, som tur är.
Petra skriver att hon bor i skogen, men jag kan avslöja att detta skogsliv snart kommer förändras för henne. Från hus till en tvåa i stan för Petra! Men det är ju så att skogen ändå är nära alltid, den är iaf sällan långt borta. Själv är jag uppvuxen några hundra meter från skogen, om ens det. I skogen kan det vara helt tyst, ibland hör man något, och då är det liksom bara livet som hörs (för att låta lite pretto). Ni vet de vanliga grundläggande ljuden, en gren som knäcks eller en fågel som kvittrar lite försiktigt. Annars är det tyst. För att fortsätta på den filosofiska linjen, i skogen känner jag mig som mest nära mig själv. Tårna vill nästan rota ner sig i jorden och just slå rot. Stå där och vaja och prassla lite, och kanske en fågel landar i min krona. Det hade varit fint det.
Jag läser vidare i Petras inlägg som hon skrev i juli. Hon skriver om sommaren. Jag längtar till sommaren, inte sommaren som just var, utan sommaren 2008, eller kanske sommaren 2010. Nyss var det varmt. Jag var ute på promenad, inte i skogen, men över backarna. Jag hade linne på mig och det var varmt och svettigt. Nu en månad senare är det bara några fjuttiga plusgrader ute och jag vill gå i ide. Jag vet inte riktigt hur man gör för att leva på vintern, ibland handlar det mest om att överleva. Jag menar, det är så mörkt! Och den där jobbiga vinden... brrr...
Jag vet inte om det här blev så ping-pongigt. Hoppas ändå att du Petra hittar ut från det här snåret. Antingen om tre dagar eller om ett halvår, du väljer.
Kommentarer
Trackback
