det här med att rota sig...
åsa bloggade igår. inlägget innan åsas skrevs i juli. som sagt, vi är inte jättebra på att snabbt och snärtigt skriva våra rakbladsvassa inlägg i vår pingpongblogg. men det gör inget. vi är bra ändå.
och bloggen är ju fantastisk - right?
ja, åsa talar i sitt inlägg om att rota sig, att hitta lugnet i skogen. hon har ju nu redan skvallrat om att jag tänker lämna min skog och ta med mina pinaler till en tvåa i falun. det är en fantastisk liten lägenhet inte så långt från centrum. väggarna bär nya tapeter och där finns en liten balkong som jag kan gå ut på och andas in faluns friska (?) luft. det blir fint.
för falun är ingenting nytt för mig. jag har ju bott där i fyra och ett halvt år, när jag pluggade. det blev ett love and hate-förhållande, falun och mig emellan. ibland kunde jag ligga på golvet i trean på norslund och gråta mig fördärvad av längtan hem till skogen. och efter några dagar i lövis, skogen, ville jag inget hellre än åka tillbaka.
därför känns det inte så hemskt, inte så läskigt, att flytta bort från min skog.
jag har ju rötterna på båda ställena. jag har lika mycket asfalt som jord i mina fotsulor.
visst, jag kommer nog att ligga på golvet och snyftande längta hem, för att sedan minnas att mitt hem är på båda ställena.
för övrigt vill jag ge en stor ros till åsa, vars inlägg är vidunderligt vackert skrivet.
för några dagar sedan, den 10 oktober, var det två år sen vi hittade ut ur det snåriga, illaluktande snåret Robert Emanuel. det känns overkligt längesen, även om det borde ha skett tidigare. jag tänker inte så mycket på honom längre, den skäggige pop-poeten från sydväst som visade sig vara gift samtidigt som han hade en affär med åsa (och mig!), men datumet 10 oktober är ändå en bitterljuv reminder om att kärleken inte är självklar.
och åsa och jag gjorde som kvinnor alltid borde göra, vi samarbetade och blev vänner istället för att motarbeta varandra och kasta skit. vi gjorde rätt.
OCH NU HAR VI FAKTISKT TRÄFFAT VARANDRA! i försomras i ett fantastiskt vackert kristianstad! vi hade jättejättekul, bör tilläggas.
ja visst längtar vi till sommaren! särskilt idag, när hela världen verkar vara dränkt i iskallt vatten. visserligen blev min bil, fröken fräken, ren på väg till jobbet, men å andra sidan var vägen så hal att jag höll på att glida av den.
det känns avlägset att ligga i ett tält och vänta på spelningar, eller kliva ner i en solvarm sjö.
men snart är vi där igen. det ska bara bli jul först, och nyår, och jag ska flytta in i mitt nya hem, och SEN kommer ljuset och värmen åter. först väntar några olidligt kalla veckor i januari, tjugofem minusgrader och svarta morgnar fram till åttatiden, tända ljus och frost på fönstren. sen kommer slasket i mars, blöta stövlar och en stark längtan efter torra kläder. sen kommer april med små tussilago i dikena, maj med de jublande fåglarna och den ljuva grönskan i björkarna och lönnarna. och sen - sen är vi där igen!
livet går i cykler, kära vänner. att tänka linjärt när en talar om liv, det är galet. felfelfel.
nu ska jag koka gröt och tända ljus. det är väl så en ska göra på hösten?
//petra
och bloggen är ju fantastisk - right?
ja, åsa talar i sitt inlägg om att rota sig, att hitta lugnet i skogen. hon har ju nu redan skvallrat om att jag tänker lämna min skog och ta med mina pinaler till en tvåa i falun. det är en fantastisk liten lägenhet inte så långt från centrum. väggarna bär nya tapeter och där finns en liten balkong som jag kan gå ut på och andas in faluns friska (?) luft. det blir fint.
för falun är ingenting nytt för mig. jag har ju bott där i fyra och ett halvt år, när jag pluggade. det blev ett love and hate-förhållande, falun och mig emellan. ibland kunde jag ligga på golvet i trean på norslund och gråta mig fördärvad av längtan hem till skogen. och efter några dagar i lövis, skogen, ville jag inget hellre än åka tillbaka.
därför känns det inte så hemskt, inte så läskigt, att flytta bort från min skog.
jag har ju rötterna på båda ställena. jag har lika mycket asfalt som jord i mina fotsulor.
visst, jag kommer nog att ligga på golvet och snyftande längta hem, för att sedan minnas att mitt hem är på båda ställena.
för övrigt vill jag ge en stor ros till åsa, vars inlägg är vidunderligt vackert skrivet.
för några dagar sedan, den 10 oktober, var det två år sen vi hittade ut ur det snåriga, illaluktande snåret Robert Emanuel. det känns overkligt längesen, även om det borde ha skett tidigare. jag tänker inte så mycket på honom längre, den skäggige pop-poeten från sydväst som visade sig vara gift samtidigt som han hade en affär med åsa (och mig!), men datumet 10 oktober är ändå en bitterljuv reminder om att kärleken inte är självklar.
och åsa och jag gjorde som kvinnor alltid borde göra, vi samarbetade och blev vänner istället för att motarbeta varandra och kasta skit. vi gjorde rätt.
OCH NU HAR VI FAKTISKT TRÄFFAT VARANDRA! i försomras i ett fantastiskt vackert kristianstad! vi hade jättejättekul, bör tilläggas.
ja visst längtar vi till sommaren! särskilt idag, när hela världen verkar vara dränkt i iskallt vatten. visserligen blev min bil, fröken fräken, ren på väg till jobbet, men å andra sidan var vägen så hal att jag höll på att glida av den.
det känns avlägset att ligga i ett tält och vänta på spelningar, eller kliva ner i en solvarm sjö.
men snart är vi där igen. det ska bara bli jul först, och nyår, och jag ska flytta in i mitt nya hem, och SEN kommer ljuset och värmen åter. först väntar några olidligt kalla veckor i januari, tjugofem minusgrader och svarta morgnar fram till åttatiden, tända ljus och frost på fönstren. sen kommer slasket i mars, blöta stövlar och en stark längtan efter torra kläder. sen kommer april med små tussilago i dikena, maj med de jublande fåglarna och den ljuva grönskan i björkarna och lönnarna. och sen - sen är vi där igen!
livet går i cykler, kära vänner. att tänka linjärt när en talar om liv, det är galet. felfelfel.
nu ska jag koka gröt och tända ljus. det är väl så en ska göra på hösten?
//petra
Med en fågel på huvudet
Jag tycker så synd om frankobianca. Frankobianca gråter!
Att skriva var tredje dag är egentligen ganska lagom kan jag tycka. Vi skriver istället sådär en gång i halvåret, det funkar väl också..? Vår presentationsbild består av en massa snö, ingen idé att byta nu va Petra? För snart står vi där igen, med snö upp till knäna. Fast det händer ju sällan här i Skåne, som tur är.
Petra skriver att hon bor i skogen, men jag kan avslöja att detta skogsliv snart kommer förändras för henne. Från hus till en tvåa i stan för Petra! Men det är ju så att skogen ändå är nära alltid, den är iaf sällan långt borta. Själv är jag uppvuxen några hundra meter från skogen, om ens det. I skogen kan det vara helt tyst, ibland hör man något, och då är det liksom bara livet som hörs (för att låta lite pretto). Ni vet de vanliga grundläggande ljuden, en gren som knäcks eller en fågel som kvittrar lite försiktigt. Annars är det tyst. För att fortsätta på den filosofiska linjen, i skogen känner jag mig som mest nära mig själv. Tårna vill nästan rota ner sig i jorden och just slå rot. Stå där och vaja och prassla lite, och kanske en fågel landar i min krona. Det hade varit fint det.
Jag läser vidare i Petras inlägg som hon skrev i juli. Hon skriver om sommaren. Jag längtar till sommaren, inte sommaren som just var, utan sommaren 2008, eller kanske sommaren 2010. Nyss var det varmt. Jag var ute på promenad, inte i skogen, men över backarna. Jag hade linne på mig och det var varmt och svettigt. Nu en månad senare är det bara några fjuttiga plusgrader ute och jag vill gå i ide. Jag vet inte riktigt hur man gör för att leva på vintern, ibland handlar det mest om att överleva. Jag menar, det är så mörkt! Och den där jobbiga vinden... brrr...
Jag vet inte om det här blev så ping-pongigt. Hoppas ändå att du Petra hittar ut från det här snåret. Antingen om tre dagar eller om ett halvår, du väljer.
Att skriva var tredje dag är egentligen ganska lagom kan jag tycka. Vi skriver istället sådär en gång i halvåret, det funkar väl också..? Vår presentationsbild består av en massa snö, ingen idé att byta nu va Petra? För snart står vi där igen, med snö upp till knäna. Fast det händer ju sällan här i Skåne, som tur är.
Petra skriver att hon bor i skogen, men jag kan avslöja att detta skogsliv snart kommer förändras för henne. Från hus till en tvåa i stan för Petra! Men det är ju så att skogen ändå är nära alltid, den är iaf sällan långt borta. Själv är jag uppvuxen några hundra meter från skogen, om ens det. I skogen kan det vara helt tyst, ibland hör man något, och då är det liksom bara livet som hörs (för att låta lite pretto). Ni vet de vanliga grundläggande ljuden, en gren som knäcks eller en fågel som kvittrar lite försiktigt. Annars är det tyst. För att fortsätta på den filosofiska linjen, i skogen känner jag mig som mest nära mig själv. Tårna vill nästan rota ner sig i jorden och just slå rot. Stå där och vaja och prassla lite, och kanske en fågel landar i min krona. Det hade varit fint det.
Jag läser vidare i Petras inlägg som hon skrev i juli. Hon skriver om sommaren. Jag längtar till sommaren, inte sommaren som just var, utan sommaren 2008, eller kanske sommaren 2010. Nyss var det varmt. Jag var ute på promenad, inte i skogen, men över backarna. Jag hade linne på mig och det var varmt och svettigt. Nu en månad senare är det bara några fjuttiga plusgrader ute och jag vill gå i ide. Jag vet inte riktigt hur man gör för att leva på vintern, ibland handlar det mest om att överleva. Jag menar, det är så mörkt! Och den där jobbiga vinden... brrr...
Jag vet inte om det här blev så ping-pongigt. Hoppas ändå att du Petra hittar ut från det här snåret. Antingen om tre dagar eller om ett halvår, du väljer.
