om skogen
som vanligt var det jag (petra) som trögade till mig i vårt pingpongbloggande.
här är dock ett sprillans nytt inlägg. finally.
jag ber självklart om ursäkt för min långa bortavaro. jag är en slarver och jag erkänner det.
jag bor ju som bekant i skogen. i ett hus med mina katter bor jag. ibland är det frustrerande att bo så långt ifrån allting, att inte kunna ta en spontanpizza med mina vänner som bor i vansbro. att gå ut och gå med någon av tjejerna. eller bara hänga hos någon av dem eller få besök flera gånger om dagen.
men just nu, när sommaren är som allra mest, när asplöven darrar i vinden och rallarrosorna klättrar mot himlen längs vägkanterna, kan jag inte tänka mig ett vackrare ställe att bo på än just här. det dammar om bilen, fröken fräken, när jag gasar från jobbet. det glittrar i de hemliga tjärnarna längs vägen. marsjöns yta bryts av lommen som simmar stolt tvärs över. gruset flyger överallt. på vissa håll har vägen regnat sönder - det är ju svensk sommar.
att bo så här mitt i skogen (eller mitt i ingenting som vissa säger) innebär att vara stark och självständig. jag har märkt att många människor - och män i synnerhet - tycker att det är lite skrämmande med sådana som mig. jag hugger min egen ved och klipper mitt eget gräs och jag behöver ingen som tafatt klappar mig på ryggen när jag gråter. jag fixar det själv.
och det är skogen som ger mig den här styrkan. lugnet letar sig liksom in under huden och ut i venerna. jag blir skogen. skogen blir jag.
och trots att här bor många jägare och kärnfamiljer, har jag till min förvåning upptäckt att många gamla otäcka fördomar suddas ut. eftersom avstånden gör det svårt för många att ta sig till samhället, blir det naturligt att de stereotypa mans- och kvinnosysslorna förbyts. kvinnorna är starka här. de klarar sig och de är handlingskraftiga. de är kreativa och mjuka på kvinnors vis, men de arbetar hårt som 'riktiga karlar'.
kanske beror det på att skogen suddar ut klasskillnaderna. här ute är vi alla arbetare. här är vi alla värda lika mycket.
här måste alla kämpa - men inte nödvändigtvis på ett negativt sätt. vi har ju, trots många mil till närmsta matbutik, valt att bo här. och vi trivs ju. trots allt.
//petra
här är dock ett sprillans nytt inlägg. finally.
jag ber självklart om ursäkt för min långa bortavaro. jag är en slarver och jag erkänner det.
jag bor ju som bekant i skogen. i ett hus med mina katter bor jag. ibland är det frustrerande att bo så långt ifrån allting, att inte kunna ta en spontanpizza med mina vänner som bor i vansbro. att gå ut och gå med någon av tjejerna. eller bara hänga hos någon av dem eller få besök flera gånger om dagen.
men just nu, när sommaren är som allra mest, när asplöven darrar i vinden och rallarrosorna klättrar mot himlen längs vägkanterna, kan jag inte tänka mig ett vackrare ställe att bo på än just här. det dammar om bilen, fröken fräken, när jag gasar från jobbet. det glittrar i de hemliga tjärnarna längs vägen. marsjöns yta bryts av lommen som simmar stolt tvärs över. gruset flyger överallt. på vissa håll har vägen regnat sönder - det är ju svensk sommar.
att bo så här mitt i skogen (eller mitt i ingenting som vissa säger) innebär att vara stark och självständig. jag har märkt att många människor - och män i synnerhet - tycker att det är lite skrämmande med sådana som mig. jag hugger min egen ved och klipper mitt eget gräs och jag behöver ingen som tafatt klappar mig på ryggen när jag gråter. jag fixar det själv.
och det är skogen som ger mig den här styrkan. lugnet letar sig liksom in under huden och ut i venerna. jag blir skogen. skogen blir jag.
och trots att här bor många jägare och kärnfamiljer, har jag till min förvåning upptäckt att många gamla otäcka fördomar suddas ut. eftersom avstånden gör det svårt för många att ta sig till samhället, blir det naturligt att de stereotypa mans- och kvinnosysslorna förbyts. kvinnorna är starka här. de klarar sig och de är handlingskraftiga. de är kreativa och mjuka på kvinnors vis, men de arbetar hårt som 'riktiga karlar'.
kanske beror det på att skogen suddar ut klasskillnaderna. här ute är vi alla arbetare. här är vi alla värda lika mycket.
här måste alla kämpa - men inte nödvändigtvis på ett negativt sätt. vi har ju, trots många mil till närmsta matbutik, valt att bo här. och vi trivs ju. trots allt.
//petra
Kommentarer
Trackback
