Nu skriver vi!
Jessica gick försiktigt förbi chefens rum. Var höll han hus? Det kom en svag doft av fruktte från kontoret. Kanske hallon? Så himla typiskt honom. Att försvinna. Och att dricka hallonte så att han nästan verkade vara något att ha, men nej ... Jessica visste att om man kom närmre så luktade det bara snus.
******
HEJ PETRA. Surprise! Nu skriver vi! Det är bara till att fortsätta. Jag har varit vaken i 20 timmar, så det är en liten bedrift att få ner något. Och dessutom, vad tror du hände när jag tryckte publicera? Jo, allt försvann! Så jag fick skriva om det igen. Lärdom: ctrl + C, alltid. Men skriv du nu, hur mycket eller lite du vill, och när du vill. Så fortsätter jag sen. Hur ska det gå?
the door slammed loud and rose up a cloud of dust on us
jag har en idé, men jag har inte planterat den hos åsa ännu. här kommer idén: att skriva skönlitterärt tillsammans med henne. det vore väl kul att läsa?
vi har sett fleet foxes tillsammans denna sommar. vi har även sett prince, jenny wilson, anna järvinen, robyn och självaste fina pulp. ja, det blev en riktig åsaopetra-sommar. fina grejer, surru.
därav den en smula krystade rubriken, som är hämtad från låten mykonos med fleet foxes.
fyndigt, jag vet.
nu ska vi se om det går att uppdatera. min dator är lite ledsen.
men det är inte jag.
/petra
Åsa förklarar årstiderna i stora drag
Vaknar lika trött omtöcknad o kantstött
Ja o såhär kommer det va
fram till februari
man får va glad
om man klarar sig undan lite lindrigt
365 såna uppvaknanden
höst vinter vår sommar ett år
men så länge jag får ha dig
bredvid i sängen
står jag ut vad som än händer.
(Markus Krunegård)
Det är kanske därför jag inte kan lura mig själv helt och hållet ändå. Det känns inte riktigt okej med höst och vinter ändå, för mina tår är kalla även under täcket. Men en skön filt och strumpor på får funka det också.
//Åsa
det här med att rota sig...
och bloggen är ju fantastisk - right?
ja, åsa talar i sitt inlägg om att rota sig, att hitta lugnet i skogen. hon har ju nu redan skvallrat om att jag tänker lämna min skog och ta med mina pinaler till en tvåa i falun. det är en fantastisk liten lägenhet inte så långt från centrum. väggarna bär nya tapeter och där finns en liten balkong som jag kan gå ut på och andas in faluns friska (?) luft. det blir fint.
för falun är ingenting nytt för mig. jag har ju bott där i fyra och ett halvt år, när jag pluggade. det blev ett love and hate-förhållande, falun och mig emellan. ibland kunde jag ligga på golvet i trean på norslund och gråta mig fördärvad av längtan hem till skogen. och efter några dagar i lövis, skogen, ville jag inget hellre än åka tillbaka.
därför känns det inte så hemskt, inte så läskigt, att flytta bort från min skog.
jag har ju rötterna på båda ställena. jag har lika mycket asfalt som jord i mina fotsulor.
visst, jag kommer nog att ligga på golvet och snyftande längta hem, för att sedan minnas att mitt hem är på båda ställena.
för övrigt vill jag ge en stor ros till åsa, vars inlägg är vidunderligt vackert skrivet.
för några dagar sedan, den 10 oktober, var det två år sen vi hittade ut ur det snåriga, illaluktande snåret Robert Emanuel. det känns overkligt längesen, även om det borde ha skett tidigare. jag tänker inte så mycket på honom längre, den skäggige pop-poeten från sydväst som visade sig vara gift samtidigt som han hade en affär med åsa (och mig!), men datumet 10 oktober är ändå en bitterljuv reminder om att kärleken inte är självklar.
och åsa och jag gjorde som kvinnor alltid borde göra, vi samarbetade och blev vänner istället för att motarbeta varandra och kasta skit. vi gjorde rätt.
OCH NU HAR VI FAKTISKT TRÄFFAT VARANDRA! i försomras i ett fantastiskt vackert kristianstad! vi hade jättejättekul, bör tilläggas.
ja visst längtar vi till sommaren! särskilt idag, när hela världen verkar vara dränkt i iskallt vatten. visserligen blev min bil, fröken fräken, ren på väg till jobbet, men å andra sidan var vägen så hal att jag höll på att glida av den.
det känns avlägset att ligga i ett tält och vänta på spelningar, eller kliva ner i en solvarm sjö.
men snart är vi där igen. det ska bara bli jul först, och nyår, och jag ska flytta in i mitt nya hem, och SEN kommer ljuset och värmen åter. först väntar några olidligt kalla veckor i januari, tjugofem minusgrader och svarta morgnar fram till åttatiden, tända ljus och frost på fönstren. sen kommer slasket i mars, blöta stövlar och en stark längtan efter torra kläder. sen kommer april med små tussilago i dikena, maj med de jublande fåglarna och den ljuva grönskan i björkarna och lönnarna. och sen - sen är vi där igen!
livet går i cykler, kära vänner. att tänka linjärt när en talar om liv, det är galet. felfelfel.
nu ska jag koka gröt och tända ljus. det är väl så en ska göra på hösten?
//petra
Med en fågel på huvudet
Att skriva var tredje dag är egentligen ganska lagom kan jag tycka. Vi skriver istället sådär en gång i halvåret, det funkar väl också..? Vår presentationsbild består av en massa snö, ingen idé att byta nu va Petra? För snart står vi där igen, med snö upp till knäna. Fast det händer ju sällan här i Skåne, som tur är.
Petra skriver att hon bor i skogen, men jag kan avslöja att detta skogsliv snart kommer förändras för henne. Från hus till en tvåa i stan för Petra! Men det är ju så att skogen ändå är nära alltid, den är iaf sällan långt borta. Själv är jag uppvuxen några hundra meter från skogen, om ens det. I skogen kan det vara helt tyst, ibland hör man något, och då är det liksom bara livet som hörs (för att låta lite pretto). Ni vet de vanliga grundläggande ljuden, en gren som knäcks eller en fågel som kvittrar lite försiktigt. Annars är det tyst. För att fortsätta på den filosofiska linjen, i skogen känner jag mig som mest nära mig själv. Tårna vill nästan rota ner sig i jorden och just slå rot. Stå där och vaja och prassla lite, och kanske en fågel landar i min krona. Det hade varit fint det.
Jag läser vidare i Petras inlägg som hon skrev i juli. Hon skriver om sommaren. Jag längtar till sommaren, inte sommaren som just var, utan sommaren 2008, eller kanske sommaren 2010. Nyss var det varmt. Jag var ute på promenad, inte i skogen, men över backarna. Jag hade linne på mig och det var varmt och svettigt. Nu en månad senare är det bara några fjuttiga plusgrader ute och jag vill gå i ide. Jag vet inte riktigt hur man gör för att leva på vintern, ibland handlar det mest om att överleva. Jag menar, det är så mörkt! Och den där jobbiga vinden... brrr...
Jag vet inte om det här blev så ping-pongigt. Hoppas ändå att du Petra hittar ut från det här snåret. Antingen om tre dagar eller om ett halvår, du väljer.
om skogen
här är dock ett sprillans nytt inlägg. finally.
jag ber självklart om ursäkt för min långa bortavaro. jag är en slarver och jag erkänner det.
jag bor ju som bekant i skogen. i ett hus med mina katter bor jag. ibland är det frustrerande att bo så långt ifrån allting, att inte kunna ta en spontanpizza med mina vänner som bor i vansbro. att gå ut och gå med någon av tjejerna. eller bara hänga hos någon av dem eller få besök flera gånger om dagen.
men just nu, när sommaren är som allra mest, när asplöven darrar i vinden och rallarrosorna klättrar mot himlen längs vägkanterna, kan jag inte tänka mig ett vackrare ställe att bo på än just här. det dammar om bilen, fröken fräken, när jag gasar från jobbet. det glittrar i de hemliga tjärnarna längs vägen. marsjöns yta bryts av lommen som simmar stolt tvärs över. gruset flyger överallt. på vissa håll har vägen regnat sönder - det är ju svensk sommar.
att bo så här mitt i skogen (eller mitt i ingenting som vissa säger) innebär att vara stark och självständig. jag har märkt att många människor - och män i synnerhet - tycker att det är lite skrämmande med sådana som mig. jag hugger min egen ved och klipper mitt eget gräs och jag behöver ingen som tafatt klappar mig på ryggen när jag gråter. jag fixar det själv.
och det är skogen som ger mig den här styrkan. lugnet letar sig liksom in under huden och ut i venerna. jag blir skogen. skogen blir jag.
och trots att här bor många jägare och kärnfamiljer, har jag till min förvåning upptäckt att många gamla otäcka fördomar suddas ut. eftersom avstånden gör det svårt för många att ta sig till samhället, blir det naturligt att de stereotypa mans- och kvinnosysslorna förbyts. kvinnorna är starka här. de klarar sig och de är handlingskraftiga. de är kreativa och mjuka på kvinnors vis, men de arbetar hårt som 'riktiga karlar'.
kanske beror det på att skogen suddar ut klasskillnaderna. här ute är vi alla arbetare. här är vi alla värda lika mycket.
här måste alla kämpa - men inte nödvändigtvis på ett negativt sätt. vi har ju, trots många mil till närmsta matbutik, valt att bo här. och vi trivs ju. trots allt.
//petra
Fru Göteborg
Ja, det här med Göteborg... Jag är väldigt långt ifrån en berest person, jag tycker inte om att resa helt enkelt. Fast det är bara som jag försöker intala mig själv, för att slippa. Jag tycker det är krångligt och omständligt att resa. Man måste packa, man måste ha med sig sitt liv i en väska, man måste passa tiden, man måste hitta rätt. Trots detta kom jag så då till Göteborg två gånger förra året. Men risk för att en viss person (som jag hälsade på) får storhetsvansinne nu, så var första besöket där bara så fint! Jag kände mig som en femåring och jag blev nästan helt överväldigad av lycka när jag såg min första spårvagn från tågfönstret på väg in i Göteborg. Göteborg är en så vacker stad! Folket är vackrare, de pratar vackrare, de rör sig vackrare, de gör bättre saker. Ungefär så kändes det.
Har ni hört talas om kvinnan som är gift med Berlinmuren? Hon heter till och med Berliner-Mauer i efternamn. Plötsligt förstår jag henne. Jag vill vara fru Göteborg. Åsa Göteborg. Kanske skulle vi inte leva ihop, men det hade varit ett ganska lyckliigt distansäktenskap, med många drömmar och mycket längtan. Tänk vad svårt stackars Fru Berliner-Maurer måste ha det, muren är ju riven. Hennes man är död.
För flera år sedan var min barndomsvän Sofie i Berlin, hon kom hem med en liten bit av Berlinmuren till mig. Jag äger en bit av någons man. (Tror jag, jag kan ha slängt honom.)
Vad jag egentligen ville komma fram till var att jag reser inte mycket, men i fjor hade jag äran att komma till Göteborg två gånger, och jag blev kär i en stad. Kanske hade det kunnat vara vilken stad som helst, kanske behövde jag bara se något nytt. Kanske finns det någon annan stad där ute som längtar efter att ta mig med storm? Detta med att bara behöva se något nytt är dock en teori som inte håller för Petra, eftersom hon reser runt mycket mer än mig och ändå är lika kär i Göteborg. Och i Skottland naturligtvis. Och i... Ja ack, den där kärleken...
//Åsa
det här med göteborg...
hej igen, petra här! jag är trögare än trögast, men här kommer ett nytt inlägg i min och åsas pingpongblogg.
åsa öppnade lite för dagens ämne i föregående inlägg. där står: "oj det blev nästan lite djupt nu, hoppas ni bottnar!"
och det var kanske där det började, åsas och min nytända faibless för att leka med ord och uttryck på ett mycket göteborgskt vis. i tider som dessa (det vill säga internet-åldern), kommunicerar vi ofta på facebook med varandra.
det har visat sig vara ett ypperligt ställe att märka ord på och vara lite kålle och ada istället för frank och bianca.
exempel:
åsa: har en hantverkare i kylskåpet.
petra: ojdå, stackarn! ska du inte släppa ut honom?
åsa: ja, jag gjorde det sedan. han frös.
och så där håller det på. vi märker varandras ord och småretas med varandra.
det handlar ofta om skägg och hår. om män i största allmänhet. och de ser ofta ut som skogshuggare, intellektuella skogshuggare.
varifrån kommer då denna olat? eller är det kanske ett positivt särdrag hos oss icke-göteborgare?
möjligen kan förklaringen ligga i vår stora förälskelse i den vackra staden i väst. vi kan inte vara där för ofta, verkar det som. vi tröttnar aldrig på den. vi längtar efter den när vi inte är där. det är som en gigantisk olycklig förälskelse. ingen av oss har möjlighet att flytta dit - än. vi har båda boenden långt därifrån (särskilt jag!!) och fasta jobb på varsitt håll.
men en dag, en vacker dag, kanske flyttlasset går från skåne och dalarna. och då kommer vi att bli olidliga skämtare. vi är ju uppenbarligen på god väg.
Att drunkna eller inte drunkna
Nu tänker jag istället fortsätta ett tag med det där att våga misslyckas, och kanske även att våga lyckas. Jag var precis likadan som Petra, det tog tid för mig att lära mig gå. Eller, egentligen inte, jag brukade resa mig upp försiktigt, hålla ut mitt ena pekfinger i luften och gnälla lite tills någon tog tag i det, och så gick vi runt så med en liten onödig säkerhetslina i mitt pekfinger (där säkerhetslinan var en vuxens finger, alltså). Jag lärde mig cykla ganska sent också. Pappa monterade en pinne bak på cykeln och någon fick ständigt springa med och hålla, för jag vägrade tro att jag kunde. Men till sist gick det, och när jag skulle visa min syster och mina vänner hur otroligt duktig jag var så cyklade jag förbi full av glädje och vinkade, och cyklade rakt in i grannens staket och häck och var nog inte helt utan blåmärken. Men jag minns mer den där glädjen än smällen.
För ofta är det väl så, när man väl vågat släppa taget så går allt bra, eller så kommer den stora smällen, men i efterhand spelar smällen sällan någon roll. Att simma har jag i stort sett inte lärt mig, jag har (felaktigt) räknat ut risken med misslyckadet som för hög. För när jag släpper taget och tror att jag kan, så kanske jag skjunker. Och jag har alltid förstått att jag inte är en fisk.
Körkortet tog också tid, jag har bara haft det i någon månad nu. Men nu när jag äntligen släppt taget, så håller jag nog ändå fortfarande fast, rädd för att misslyckas, för jag har i stort sett inte kört bil sen jag fick mitt kort. Världens dyraste leg.
Jag tror att det alltid är nyttigt att släppa taget. Det som händer är ju bara att vi drunknar, eller kommer otroligt mycket längre än vi annars gjort. Och kanske är det det jag är rädd för, att komma väldigt långt och må väldigt bra av det? Det är värt ett försök. Någon som har lust att hjälpa mig med att lära mig simma i år?
Nu blev det nästan lite djupt här, hoppas ni bottnar! (Okej, vem släppte in Gbg i den här bloggen..?)
//Åsa
att våga misslyckas
eller hur låter rubriken superseriös? jag har inte riktigt bestämt mig än - kanske kommer detta blogginlägg att bli ett seriöst sådant. kanske inte.
jag antar att åsas föregående inlägg i ebbot-debatten tömde det sista vi har angående honom. ebbot är snygg, skäggig, gammal och har en stor (ohälsosam) mage. och vi kan ju hoppas att han sade ja till de föräldrar som bett honom om att få döpa deras barn till ebbot. punkt slut. men i slutet av inlägget nuddar åsa vid dagens ämne - att våga misslyckas lite halvt.
jag har alltid varit jätterädd för att misslyckas. jag var till exempel väldigt sen att lära mig gå, eller rättare sagt att våga släppa taget om väggarna. för jag kunde gå innan jag släppte, jag vågade bara inte. det skulle dröja ända till åttaårsåldern innan jag lärde mig cykla. samma sak där, jag kunde innan, men jag vågade inte. och som ni kanske vet, var jag hela TJUGOSEX år innan jag vågade ta körkort, trots att jag bor på ett ställe som kräver bil och körkort. allt för att jag är livrädd för att misslyckas.
men efter körkortstagandet har någonting hänt. det är inte lika läskigt med saker och ting längre. jag vågar åka på fest utan att veta om jag har skjuts hem på natten till exempel. det hade jag aldrig vågat för några år sedan.
jag vågar påpeka saker och ta mer plats. och om mina argument inte håller hela vägen, så säger jag bara "nej, jag hade nog inte riktigt tänkt färdigt den tanken."
dessutom leder ju de gånger jag faktiskt misslyckas till någonting bra. jag lär mig av det!
det får bli sensmoralen av detta ovanligt korta petra-inlägg: misslyckanden leder ofta till utveckling. och att utvecklas är det som gör oss till människor.
även om vi människor uppenbarligen inte är den mest fullkomliga djurrasen. såg ET idag och grinade järnet när han ska åka hem, och pekar på elliots huvud och säger "i'll be right here" med sin alien-röst.
men så länge vi är människor, utvecklas vi. och det gör vi delvis genom våra misslyckanden.
gott nytt 2009 förresten! // petra
Den gode Ebbot
Precis nu i denna stund bestämmer jag mig. Jag ska skriva om Petras man på tronen, Ebbot! Och jag ska göra det i listform. Bra och dåligt. Jag ska dissekera Ebbot.
Ebbots fem positiva:
+ Ebbots skägg
+ Ebbots godhet
+ Ebbots kläder
+ Ebbots sång (och dans)
+ Ebbots mage
Ebbots fem negativa:
- Ebbots lugg
- Ebbots ålder
- Ebbots mage
Det gick inte så bra.
Ebbots tre negativa blev det. Ebbot är för god.
Det där med åldern var något jag fick klämma in i brist på annat. Och det negativa med hans mage är ju att det inte ser helt hälsosamt ut.
Jag hittade förresten ett fint Ebbotcitatr på Wikipedia: Ebbot Lundberg har flera gånger fått förfrågningar från föräldrar som vill ha hans tillåtelse att namnge sina barn till Ebbot.
Jag undrar vad han svarade.
Så mina barn, vad vi lärde oss av det här inlägget är att det är helt okej att misslyckas lite halv ibland!
//Åsa
ett litet skägg-tillägg...
inte så hett som den ekvationen skulle kunna vara. tyvärr.
topp fem skäggiga män
i torsdags visade någon betalkanal "high fidelity". ingen blev gladare än jag, eftersom jag också vill äga en skivbutik och vara elitistisk mot kunder och sortera mina skivor efter färg/utgivningsår/kronologi/osv. john cusacks roll har även en faibless för att rangordna saker. sätta saker efter varandra i en lista. han gör listor av allting.
och eftersom Åsa tog upp epitetet skägg-män i förra blogginlägget, kände jag mig manad att spinna vidare på detta tema.
härmed tänker jag lista de fem hetaste männen med skägg. när idén kom till mig, som genom beröringen från en ängel, tänkte jag att det skulle bli en lätt match. och nummer ett på min lista är konstant. han ligger alltid etta. han är vår största stjärna och västsveriges jesus. han är fullständigt fantastisk. tänk om mina ord vore lag. då vore sverige en bättre plats att leva på, och småhålornas discotek roligare att gå på eftersom musiken vore en fröjd att lyssna på för oss musiknördar.
men tvåan då? och trean? och fyran och femman? det här blev svårare än jag trott. jag tog upp en ny, blank sida i mitt anteckningsblock, kladdade, gjorde pilar, ändrade mig, suddade. men här kommer den nu, med början på nummer fem.
5. James McAvoy. Killen spelade Mr Tumnus i den första filmen om Narnia. Det var självklart där jag upptäckte honom, eftersom jag gillar Narnia och gråter som ett barn så fort Aslan visar sig.
James är het på ett pojkaktigt vis, och skägget kanske inte är det första en tänker på när en ser honom. Det är snarare hans busiga blick och hans fantastiska glasgowdialekt han fångar mitt intresse. Han är alltså skotte, och detta kommer han sannerligen långt med när det gäller att komma högt på mina listor. Men som Mr Tumnus har han lagt sig till med ett tokigt gulligt pipskägg och stort lockigt hår. Och att han dessutom talar skotska gör att han kommer på femte plats bland världens snyggaste män i skägg.
4. Ben Bridwell är sångare i seattlebandet Band of Horses och hans skägg är gigantiskt. Långt och mörkt lägger det sig som en prästkrage över hans blårutiga skjortor. Han är kanske inte den snyggaste mannen på jorden, men hans texter är helt fantastiska och hans sångröst smälter den mest envisa decembersnö. Ja, jag tinar verkligen upp. Och när han sjunger sin "No one's gonna love you", så förstår jag att det finns en himmel.
3. Sam Beam. Det här är en av mina absoluta favoritmänniskor. Det är han som är Iron and Wine, och han skapar gitarrbaserad indie/folk som passar helt perfekt en dallrande sommarkväll med grillat och vänner. Är det ruggig november passar hans vackra sånger också som handen i handsken. Är jag glad som en lärka, slår jag igång "A boy with a coin". Är jag deppad funkar alla hans låtar. Han har dessutom gjort en fantastisk cover av Ben Gibbards (Death Cab for Cutie, The Postal Service) fina "Such great heights" och hans röst är mjuk som hembakt bröd med bregott och ett glas mjölk. Har du ännu inte upptäckt denna musikaliska skatt, skynda dig till hans myspace! Spring! (men läs klart min topp fem-lista först!)
2. Sean Connery behöver väl knappast någon närmare presentation. Han är gammal som gatan, föddes 1930 närmare bestämt, i Edinburgh, som för övrigt är den vackraste staden jag sett. Ju äldre han blir, desto attraktivare blir han. Och när han talar tystnar alla andra. Hans röst är djup och respektingivande och han är helt klart den snyggaste skådespelaren i skägg. Om en ska tro Wikipedia, filmdebuterade han 1959 i "Kärlek och fruktan", där han spelade mot en flicka som vid tillfället var tillsammans med en gangster. Denne gangster kom inrusande mitt under inspelningen och anklagade Connery för att ha en affär med sin motspelerska. Connery tog då pistolen ifrån honom och slog ner honom.
Sånt gör naturligtvis att han kommer högt på min lista. Vi hoppas på många fler år med denne skotske riddare.
1. Ebbot Lundberg i The Soundtrack of our Lives kommer förstås etta på min lista. Han är gubbig och snygg och otroligt skäggig. Han sjunger skitbra och har galna kläder. Hans mage gör mig alldeles mjuk i hjärtat, jag vill lägga mig och vila huvudet på den. Han skulle sjunga "Instant repeater '99" för mig.
Självklart är min kärlek till Ebbot ingenting annat än platonisk. Jag skulle kunna tänka mig att sova sked med honom, men det skulle inte bli något mer fysiskt mellan oss (tror jag). Däremot skulle jag kunna tänka mig att bo ihop med honom. Jag kan tro att han lagar helt otroliga grytor på söndagarna, som vi skulle kunna bjuda hem våra vänner på. Och han skulle skriva låtar till mig. De skulle handla om hur fantastisk jag är och hur roligt vi hade det när vi tog färjan till Brännö eller hittade på sagor hela helgen när februariregnet smattrade mot rutorna på lägenheten på Haga.
Ja, Ebbot kommer etta, alltid alltid. i vått och torrt.
---
ja, där hade ni min topp fem skäggiga män.
spring nu iväg till myspace och lyssna på ovanstående genier, låna hem några rullar med James och Sean, blunda och njuuuut.
// petra
Män, med eller utan skägg
//Åsa
Åsa
När Åsa skrev föregående blogginlägg, valde hon att skriva om... MIG! Därför, på grund av spelets regler och för att jag vill, kommer den här bloggen att handla om... ÅSA!
Åsa och jag har som sagt aldrig träffat varandra. Men vi är båda mycket duktiga på att skicka bilder till varandra som föreställer vår omvärld och oss själva. Jag vet till exempel precis hur Åsas föräldrar ser ut och hur Brösarps backar avtecknar sig mot himlen, trots att jag aldrig varit i närheten av dem. Idag fick jag till exempel ett MMS som föreställde Åsas gamla skola och lekis. Himla informativt och smart av henne!
Tanken är att vi ska försöka träffas någon gång i framtiden, och det vill jag verkligen. Åsa är en alldeles fantastisk kvinna. Hon jobbar och sliter, samtidigt som hon orkar med att träna, laga bra, näringsriktig mat och vara kreativ med sin egen blogg och kamera. Hennes musiksmak är helt kompatibel med min, vi ger varandra musiktips och tycker nästan alltid lika. Hon är dock lite mer akustisk medan jag är lite av en elektronicanörd.
Åsa har precis färgat håret mörkt, nästan svart, och det var som när en fjäril kryper ur sin puppa. Hon är alltid vacker, men nu, med "nya" glasögon, kort hår och poplugg, blev den nya hårfärgen verkligen ett jättelyft för hela denna lilla, men ändå stora, människa.
Så nu har vi gjort reklam för varandra. Är det inte dags att vi båda träffar någon heting med skägg nu? Han får gärna ha cookingskills och bära cheap mondays eller manchesterjeans och ha en faibless för indiepop och romantik. Och det viktigaste av allt: han måste vara ÄRLIG.
För i likhet med mig, är oärlighet det värsta Åsa vet.
